fredag 25 december 2015

Home at last! 2015 års resa slutar i Marathon...

På väg mot Key West tar vi ett obligatoriskt beach stopp i staden Marathon. Vilken maratonlöpare kan motstå en sådan frestelse?

Eftersom jag inte har några maratons inplanerade kommande år så får det här symbolisera målgången för årets alla maratonlopp. Vi får se vad 2016 bär med sig för oemotståndliga överraskningar :-)


Firade förresten av löparåret i förskott. med en kubansk cigarr. Så här offseason bedömer jag att det är ok :-)


Vägen mot marathon är som de flesta lopp man springer väldigt vacker, så även vägen mot Key West.


Tidigare i veckan besöktes Deerfield beach där min dotter visade att hon följer i fars fotspår och hoppar fram genom livet.

Försöker maxa marathonupplevelsen med att även tanka marathonbensin


God fortsättning och på återseende 

söndag 20 december 2015

Löpning Gästrikeleden - Gävle till Högbo

Årets antagligen sista långpass blev en riktigt skön runda tillsammans med Anton, Mattias och Ilpo från triathlonklubben. Sträckningen gick från Höjersdal i Gävle ut på Gästrikeleden med målet att nå Högbo Bruk, ca. 3mil västerut och där dricka en välförtjänt kopp kaffe med tillhörande kanelbulle. Dagen till ära bjöd vädret på en strålande oktoberdag. Öh, Näh, just det! Det är 4 dagar innan julafton och december. Hmm... Vad händer egentligen med vädret? Nåväl +8 grader varmt och en lågt hängande nästan värmande sol utan vind.

Med sådana förutsättningar kan det bara bli en bra löpardag. Dags att börja springa!

Gästrikeleden ringlar sig mot Högbo Bruk
Ilpo och Mattias satte tempot till 5min/km, jag och Anton accepterade och hoppades på det bästa. För min egen del har det varit lite si och så med löpningen den sista tiden och när man inte har kontinuiteten i löpträningen kan kroppen överraska till det sämre. Men idag gick det bra!

Apropå bra; Positivt är också att Gästrikeleden har blivit förvånansvärt löpvänlig. Kanske kan man tacka enduroåkarna som håller stigen öppen, eller så är det helt enkelt en massa folk som börjat använda leden. Sträckan mellan Gävle Högbo är riktigt bra utmärkt med orange färgmarkeringar och ett avstånd mellan markeringarna så att man aldrig behöver fundera på om man tappat bort sig. Jag vet inte hur många gånger tidigare år som jag tappat bort leden och virrat omkring för att leta ledmarkeringar. I och för sig en kombination av dåligt märkta leder tillsammans med mitt usla lokalsinne, Men nu tvivlar jag på att ens jag kan komma vilse då markeringarna är tydliga. Tack för det ni som arbetar med leden!

Vi håller nästan utsatt tempo, men hinner ändå prata och avhandla en hel del under turen. Som tur är blir ingen riktigt trött och Högbo närmar sig med stormsteg. Med några kilometer kvar försvinner Ilpo i en spurt, vi andra avvaktar. Sista hundra metrarna sticker Anton och Mattias medans jag själv moget håller det planerade tempot. Vad är det som händer? Jag bangar för en spurt! Håller jag verkligen på att bli gammal på riktigt nu?

Nåväl, Nedan hittar ni en film om dagens löptur i ett riktigt fint (oktob/decemb)erväder. Vad kan vara bättre uppladdning inför julen.




Allting här i livet är relativt; Jag brukar tänka när jag cyklar på Drottninggatan på morgonen att det är fint med julbelysningen som hänger över gågatan. Det kommer nog te sig en aning fattigare i fortsättningen efter att min dotter skickat en filmsnutt om julpyntet i San Mateo där hon bor. Där har dom inte köpt konceptet Less is more.

God Jul allesammans!



fredag 11 december 2015

Slow you are, train you must....

En månad på resande fot, arbete, middagar, julbord ger en medioker träningsdos vilket inte främjar till att göra ett träningsfreak glad. Tur då att kollegan och cykelkompisen Claes sticker en sista dolk i sidan och mailar bilden nedan.

Högaktuellt i dessa Starwars-tider! Jag kan riktigt höra Yodas röst när han ser min miserabla form och gör ett utlåtande.


Dags att återigen börja en resa för att få ordning på träningsmängden och framförallt disciplinen. Vila skapar varken Ironmans eller Jedikrigare. Tävlingskalendern gapar fortfarande oroande tom utan direkta mål för 2016 vilket heller inte driver på för de extra passen. Inget att oroa sig för, min kalender har en tendens att fyllas fortare än kvickt och så bör det väl även bli kommande år.

Nåväl; livet är inte bara träning. Förra helgen fylldes av nostalgi då Motörhead besökte Stockholm och jag var där tillsammans med mina bröder för att se en sliten Lemmy riva av klassiker på löpande band. Snacka om Ironman! Kul hade vi i alla fall :-)





torsdag 3 december 2015

Nattlöpning i Oslo

Landade sent i Oslo och kunde absolut inte sova. Vad att göra? Jag som just börjat lära mig träna på morgonen får idén att göra en kvällslöpning; Hjärnan är på högvarv av både arbete och en  förfrågan som pingade i mitt Messenger-flöde, om jag inte vill anta en ny ultra-utmaning. Kombinationen omöjliggör sömn för timmar framåt, så på med löparkläder och ut i Oslo-natten.

Löpturen följer Akerselva motströms upp mot Sogn. Akerselva slingrar sig genom Oslo i sin färd mot havet och turen bjuder på stundtals rejäla motlut vilket ger benen något att bita i.

Det är skönt att springa i natten; Ensam på gångvägar och plötsligt kommer det ett gäng med rejält förfriskade Julebords-firare. En kyrka passeras, jag bara älskar att se upplysta kyrkor i natten. Några är ute och rastar hunden och sedan blir det tomt på vägen igen. I husen lyser det i vissa fönster men övervägande är det mörkt. Löpturen går igenom ett mindre centrum där endast jag och en överförfriskad man befinner oss, stora kontraster tillstånd men kanske söker vi egentligen samma känsla av kickar. Även om hans dos har varit aningen för hög :-)

Jag kan inte låta bli att stanna och ta foton efter vägen för det är så vackert. När ni är i Oslo ska ni definitivt kliva ut från de centrala delarna och upptäcka Oslos guldklimpar. Givetvis görs detta bäst genom löpning men funkar även med promenad förstås.

Nedan finner nu i en del bilder från den sena löpturen samt en karta som visar var ni rekommenderas att springa när ni besöker Oslo.





Funderar du på att ta en löptur i Oslo rekommenderas att du följer Akerselva. Turen bjuder på fina miljöer, forsar och en del trevliga byggnader. På dagar och  kvällar har dessutom gott sällskap av andra löpare och flanörer
 


måndag 30 november 2015

Löptur i Berlin

Det finns enligt mig inget bättre sätt att upptäcka städer än att springa igenom dem. Det blir helt enkelt en annan närhet jämfört med att sitta i sightseeing turer eller liknande. Näh ska man lära känna nya städer då är det bara att ge sig ut och spring rejält vilse. Nja inte helt vilse, en GPS-backup eller telefon är nog bra att ha. Men att springa utan mål och bara ramla in i situationer eller platser som verkar spännade ger en skön känsla för den stad man besöker.  Se bara till att ha laddade batterier. Råd baserad på egen erfarenhet :-)

Veckans resa till Berlin bjöd framförallt på en rejäl förkylning som hindrade det mesta när det gäller både löpning och andra aktiviteter. Men i vilket fall hanns det med att besöka några julmarknader där det dracks Gluewein och varma punsch drinkar tillsammans med traditionell tysk julmat. Skönt att se att det inte finns en massa plastigt skräp och lösgodis på dessa marknader. Svenska marknader som jag minns dem består enbart av prylar du helst böra vara utan. Åtminstone en morgonlöptur hanns det också med där jag äntligen fick upptäcka lite av Berlins innehållsrika historia.

Nedan följer några foton från morgonens löpning.

Lite av ironi när Mall of Berlin breder ut sig rakt över där muren tidigare gick. Måste göra ont i Stasi snubbarnas hjärta

Graffittin på de delar av muren som finns kvar är klart värd att beundra



På många platser i Berlin påminns man av den tidigare uppdelningen mellan Öst och Väst-Tyskland. Det känns om att detta hände för hundra år sedan, men det är ju faktiskt endast dryga 25 år som gått sedan detta var en verklighet.

Jag passade på att fånga några foton från en av utställningarna. Se nedan. Det blev ovanligt många stopp bland sevärdheter på morgonens löptur kan jag säga.









Möjlighet finns att sätta sig i en hederlig gammal bubbla eller folkabuss för att uppleva en tid som varit. Kanske förstärker det känslan



Ok; Inte direkt löprelaterat, men kul ändå




onsdag 25 november 2015

Hoppar till Oslo

Nu är en period som det inte händer så speciellt mycket rent tävlingsmässigt. Jag är tom på planer och det känns riktigt skönt. Har dock kommit igång med uppbyggnadsträning för vilka utmaningar som står på tur inför nästa år. Många tankar men inget bestämt, i vilket fall hindrar det inte en allsidig träning.För det är just uppbyggnad och allsidighet som gäller nu toppat med en dos styrketräning. Gymmet är inget ställe som jag har besökt med någon större frekvens eller entusiasm men nu verkar proppen ha släppt ett hack och jag börjar finna ljuspunkter i att lyfta vikter. Det jobbigaste är nog att jag är så svag, men vem bryr sig om det egentligen förutom jag. Lika bra att börja gräva där man står.

Friskis & Svettis besöks i vilket fall regelbundet när jag befinner mig på hemmaplan. Hit, Core, Yoga och spinning besöks med glädje. Gymmet besöks aningen motvilligt med en ambition att bli starkare.

På hemmaplan; Ja just det. Hemmet är en position där jag inte befinner mig så ofta dessa månader före jul. Veckorna spenderas på olika orter i Norden och helgerna har även de privata äventyr, hemmet besöks tillfälligt för att packa om väskan. Roligt förstås, och speciellt roligt när man har disciplinen att träna på resande fot.

För två helgers sedan var vi publik på Roslagen Open Crossfit där min dotter och hennes lag tävlade. Kanske är det därför jag själv har insett att gymmet behöver besökas oftare :-) Imponerande att se dessa atleter som är både spänstiga och starka. Otroligt mäktigt! Emelies lag kom på tredje plats; Stolt far med andra ord :-) 




Förra helgen spenderades i Oslo med familjen där vi lyxade till det rejält men där det även blev en hel del träning. Dels för att jag som vanligt träffade Jamie, dels för att under det här besöket var ytterligare en vän från Nya Zeeland som vi lärde känna på Everest på besök i Norge.

Nåväl; Några snabba sightseeing turer genom Oslo blandat med mycket snack, skoj  och givetvis en massa hopp. Vi har alla tre våra signum att hoppa i olika poser så givetvis fångades vi alla tre i favoritpositionerna.


Här är det jag som tar ett hopp i solnedgången

Jamie fångas i farten

Chris gör ett jättehopp


När man är i Oslo måste man bara passa på att njuta av alla statyer och konstverk som står i många gathörn. Framförallt förstås Vigelandsparken med alla konstverk som trängs i parken, men det finns även konst i nästan samtliga gathörn. Bara att jogga genom stan och man får en skön dos kultur förutom välbehaget av själva löpningen
Vigelandsparken är ett givet besöksmål i Oslo. Ovan, favoriten i parken


Som av en händelse avgjordes Bislett 6, 12, 24 & 48timmars loppen den här helgen. Vi passade på att ta en vilopaus både under fredags och lördagens löpning för att kolla statusen på löparna. Jag jorde dessutom ett snabbbesök för stt se hur löparna såg ut strax före målgång. Vad ska man säga? Ta en titta på filmen nedan där du ser nummer 36 som sprungit 35 mil och 47 timmar. Kan du se dig själv springa där? Han ser dessutom oförskämt pigg ut!!




Skaplig tidtagningstavla där sträckan är 34 mil och tiden 47 timmar. Inga vanliga människor som springer i Bislett



lördag 7 november 2015

YES! Jag är en kitesurfare - i alla fall gått kursen...

Att bara titta på är sällan roligt, att själv delta är nästan alltid roligt. Jag har allt för länge sett kite-flygarna från stranden och tänkt; Där borde man ha varit, det måste bara vara en skön känsla att skära vattnet med en bräda i hög fart endast med vindens hjälp. Men det är aldrig försent att börja, det fick jag besked om i somras under vårt besök i Santa Barbara när jag träffade några kite gubb-grabbar i min egen ålder (45-50, men som tror de är 30) som bemästrade vinden som de var ett med den.

Jag frågade om det var försent att lära sig kita i min ålder eller om det rentav fanns en gnutta hopp; Se på honom fick jag till svar; pekandes ut i vattnet. Killen därute är bäst av oss och han började för några år sedan, han är förresten 75år ung. Bra! Då finns det inte några hinder tänkte jag och inget hände förrän jag återigen låg på stranden i Mallis och tittade på ett gäng som kitade därute. Skulle man inte? Och inget hände igen...

Kitesurfare i Mallorca

Förrän i torsdags då jag satt på tåget och plötsligt slogs av en gnutta feeling och oåterkallig känsla av att nu är det nog dags. Började surfa på nätet och hittade snabbt http://www.kiteboardcenter.se/. Nu ska jag tamigtusan få ändan ur vagnen! Ringde direkt de telefonnummer som stod på hemsidan och fick prata med Björn.

- Visst kan vi hjälpa dig och vi har dessutom ett kurstillfälle på lördag. GULP!
Men det här var ju bara en dröm!

Jag fantiserar egentligen bara om att kita, tänkte jag. Öh... Jag ringer dig i eftermiddag, ska bara kolla om jag får med någon kompis. Här gäller det att vinna tid.

Skickar runt en intressefråga till lämpliga mottagare i adressboken. Ingen nappar! Ringer Maria för att finna stöd och kanske även få veta att vi är uppbokade i helgen av något annat; Här ges heller inget stöd. Vi har bara bokat bio men det avbokar jag. - Jag tycker du ska åka, du pratar ju alltid om kite när vi är på stränder. Hm.. Inte ens stöd med ursäkter hemifrån, det här ser mörkt ut. Jag funderar några timmar när det plingar till i telefonen och ett SMS landar i luren.

Öh, vad gör man nu?

Lätt panik! Som vanligt har man gått på känsla och nu är det bara att bestämma sig. Jag ringer upp Björn och meddelar att jag inte har fått med någon kompis men jag är definitivt fortfarande intresserad. Det är ju som sagt trots allt detta jag drömt om.

Fint; Säger Björn. Vi kör igång på lördag, kom till Utöv. 1A Schweizerbadet. Ta med varma kläder, mat och en regnjacka att ha utanför våtdräkten så kommer det här bli toppen. Hoppsan! Tja, nu är bollen rullning så; NU KÖR VI!
Våtdräkt på och redo att lära mig kitesurfning

Kurs i kitesurfning

Så då står jag äntligen här, redo att lära mig kitesurfning. Vi är fyra stycken tappra som inte låter sig hindras av novembervädret, eller kanske jag ska säga septemberväder för det är ändå +12grader i luften och perfekta kitesurfningsvindar på 6-9m/s hör jag kursledarna berätta, nu finns verkligen ingen återvändo.

Kl. är 09:30 när vi träffas för inledande teori på Schweizerbadets strand. Vi får en genomgång av kitens olika lägen och var kiten ska stå i olika situationer samt att vi går igenom säkerhet och kutym mellan "oss" kitare. Stranden börjar fyllas med andra kitesurfare som också har insett att detta är kanske en av de sista bra hlegerna för kitesurfning denna säsong. Nu blir det en dyster period för dem fram till att snön kommer och det går att snösurfa. Ganska trevligt med en åretrunt sport.

Kitens olika zoner gås igenom
Teoripasset tar inte mer än en timme och så är det dags att köra igång och det första paraktiska momentet är att pumpa upp kiten och fästa linorna. Inte så komplicerat som man tror, överraskande dock att man pumpar in så hårt lufttryck i seglet.

Men det klart; Stabiliteten måste fås någonstans och pumpa luft för stabilitet verkar logiskt då kiten även ges flytkraft, något som det senare visar sig behövas. Det går snabbt att få ihop prylarna och nu ska vi ut i vattnet för det som vi både önskar och fasar över är detta tillfälle när teori ska omsättas i praktisk handling.


Kiten pumpas med ca. 7-8bars tryck, första konditionsmomentet.

Jamen då är en kite redo för lite action
Vi trär på oss selen som senare kiten ska fästas vid, hmm.. så det är så det fungerar, kiten sitter alltså fast och det "enda" vi behöver göra är att styra. Det låter mindre jobbigt. Det fungerar även förvånansvärt bra med våtdräkt i det kalla vattnet, man fryser nästan inte alls. Kanske man ska förlänga simträningen utomhus är min tanke när Sylvain som är min instruktör förklarar grunderna. 

Det ser lätt ut när han visar grundtekniken för att komma upp ur vattnet!

Så är det då min tur, min första uppgift är att hålla kite vid kl. 12. Alltså rakt ovanför huvudet där kiten inte har någon dragkraft utan bara flyger fint. Det fungerar faktiskt tänker jag. Men som de flesta nybörjare gör oavsett vad man ger sig in så överkompenserar jag rörelserna, vilket innebär att jag tappar kontrollen och kiten hamnar i Power Zone (Det är det läge där det går fort som tusan) Vips! jag rycks upp ur vattnet i en rasande fart, som av reflex drar jag bommen mot kroppen vilket gör att kraften ökar i kiten och jag bodysurfar hängande efter den skenade kiten. 

Hoppsan! Regel nummer ett och egentligen en väldigt viktig regel är bruten. När du tappar kontrollen ska bommen släppas. Jag hör Sylvains lugna röst som blir alltmer fjärran säga; - Släpp bommen! Plötsligt vaknar jag och släpper bommen vilket gör att kiten kraschar i vattnet och jag är klarvaken och full av adrealin. Sylvain är lugn, han har nog sett det här hundra gånger förr.

Istället för att säga, vilken tur att du överlevde, varför gör du inte som vi gick igenom nyss; Säger han lugnt. Bra nu får vi öva att launcha kiten. Härliga instruktörer! Jag får många tillfällen att launcha kiten och blir efter ett tag riktigt duktig på att starta efter krascher. Repetition är kunskapens moder, tänker jag för att hålla modet uppe. 

Men framstegen kommer fortare än man tror. Vi är två elever per instruktör och tillfället när den ena kör kan man ägna sig åt att reflektera över de egna försöken och se på kursarens misstag och lära av det. Dessutom får man vila en stund vilket faktiskt är skönt. Vi blir duktiga på att launcha och krascherna blir färre så instruktören tycker att nu är vi redo för nästa moment. Body surfing!

Alltså body surfa; Surfa fast utan brädan. I det här momentet lär vi oss att hålla kiten i dragläge, det krävs lite rörelser för att kiten inte ska krascha och det fungerar bra att hänga efter när kiten ligger i Power Zone. Märkligt det som kändes som en nära döden upplevelse i början är nu riktigt häftigt och jag kan redan kontrollera kiten och gå tillbaks till klockan tolv från dragläge. Vi bodysurfar en stund och får en känsla då Sylvain meddelar att nu är vi mogna för att kitesurfa på riktigt.



Det här är lite svårare; Nu ska vi hålla koll kiten med en hand och fästa brädan i fötterna med andra handen. Sylvain hjälper till i början och så är det dags för första försöket. Jag ligger i vattnet med kiten i klockan 12; Nu ska det ske! Drar snabbt ned bommen med fullt drag vänster följt av fullt drag höger. VIPS! Jag flyger upp ur vattnet och tappar brädan och kiten kraschar. Ingen fara, jag har ju blivit expert på att launcha. Gör ett nytt försök drar ned till vänster aningen försiktigare följt av bommen åt höger. Näh alldeles för försiktigt och jag hör Sylvain säga, släpp! Ta tillbaka kiten i klockan 12 och försök igen. Så här går det några gånger, jag tar i för mycket och ramlar, tar i för lite och inget händer. 

Förrän! Ta mig tusan jag står på kiten och håller den i PowerZone. Jag kitar! Hinner jag tänka, sekunden efter kraschar jag och kiten. Lite besviken men överväldigad av känslan över att ha blivit dragen av vinden. Vilken kraft, vilken känsla! Nu förstår jag kiting-sjukan; Jag menar det här är beroendeframkallande. Jag vill testa mer och är strax efter redo för nya startförsök, följt av nya, följt av... Jag kraschar, misslyckas med att komma upp ur vattnet, men nu är jag hyfsat bra på att rädda kiten vilket gör att omstarten blir fler. Resultatet blir till sist, som bäst 10 meter på brädan med kiten i luften, sedan är dagen över.  En dag som har gått alltför snabbt som dagar gör när man har oförskämt roligt. Men det börjar bli mörkt och vi ska plocka ihop prylarna så allting har ett slut, hur kul det än är.

Sylvain ger sig ut i vindarna och det ser oförskämt lätt ut när han i hög fart åker fram och tillbaka och flyger flera meter upp i luften. Damn! Jag vill också kunna det där. Istället börjar jag vandra upp ur vattnet och slås av insikten att jag inte klivit ur vattnet på 5 timmar och när jag tänker efter har jag även glömt att äta matsäcken. Snacka om farligt beroendeframkallande, jag inser även att jag är rejält nedkyld. Jag har glömt att känna efter tidigare för att det varit så roligt att kita. Men nu fryser jag rejält. Brrr! För att bli varm måste man byta om utomhus och torka för att sedan få på torra, varma kläder. Nu känner jag även att det är november. Men vad gör det? Jag har haft en fantastisk dag. Lärt mig att kita 10 meter och fått mersmak. Jag ska bli en kitare! Eller rättare sagt nu är jag en nybörjarkitare. Redan efter en dag! Vem kunde ha trott det?

Är då det här något för dig? Jag tror nog att vi samtliga har suttit på stranden med en drömmande blick mot de kitepiloter som snabbt skär vattnet och stundtals flyger fram med vindens hjälp. Nu vet jag att det det är inom räckhåll och redan efter en dags kurs. En dag som för övrigt var oerhört rolig tar dig ett steg närmare att kunna surfa. Är du van vindsurfare eller har riktigt bra känsla för vindar kanske det går snabbare. För egen del klev jag in i utmaningen utan erfarenhet av någon form av vattensport och det fungerade ändå, vilket innebär att det sannolikt går bra även för dig.

Hur gör du nu?

Så här lätt är det att bli en nybörjarkitare. Du ringer Björn på Stockholm Kiteboard Center (i alla fall om ni bor i mellanSverige, annars Googlar ni efter motsvarande kurs på er ort), ni såg själva hur lätt det är att bli anmäld i början på den här bloggposten; Nej! Du kommer inte att ångra dig så ring. Det är nämligen lika roligt som det ser ut. Själv undrar jag bara var jag ska hitta tiden mellan alla andra aktiviteter, men sånt brukar ordna sig.

All information du behöver hittar du på http://www.kiteboardcenter.se/.
samt på deras Facebooksida https://www.facebook.com/kiteboardcenter

Kör hårt nu! Vi syns på långgrunda stränder framöver :-)





I övrigt går jag i väntans tider. På måndag avgörs Lotteriet i Norseman 2016 och jag finns med i dragningslistan. Som sagt var finns tiden att hinna med allt roligt?



onsdag 21 oktober 2015

Skidskyttestadion i Östersund

På plats i Östersund och jag funderar på hur man utnyttjar tiden på bästa sättet i en ny stad. Givetvis är en löptur svaret på frågan; Och är man i Österund måste man givetvis passa på att springa runt spåret i skidskyttestadion. Spår som spår kanske den med avsaknad av fantasi säger, men om man har ett uns av fantasi bjuder en sådan runda på ypperliga tillfällen att framkalla publikens jubel när man passerar den för tillfället tomma läktaren. Dock ser man förstås till att populera läktarplatserna med entusiastisk publik som hejar fram dig de sista 100 metrarna efter avslutat pass.

En löptur efter skidskyttespåret ger säkert även en extra dimension senare i vinter när jag kommer att följa tävlingen i Östersund från tv-skärmen. Nu har jag en egen upplevd känsla hur backarna suger och vilken lutning de har, bra att veta när man ser Foucade spurta uppför backarna. Det ger liksom ytterligare respekt till de tävlandes prestationer.

Jag hör publikens jubel när huvudläktaren passeras


Förra gången Östersund besöktes var det under skidskytte-VM och när jag ger mig ut på löpturen försöker jag minnas vilken riktning skidåkarna hade. Visst kom väl skidåkarna med för branten efter huvudläktaren inna de sköt, eller? jomen så var det helt klart. Jag ger mig ut i samma riktning som jag minns. Men nu verkar det som att alla skidåkare kör åt motsatt håll. Jaså, man hade fel igen...

Tror jag! Efter ett par kilometrar hittar jag skylten att man vänder riktning för rullskidåkarna. Skönt att jag mindes rätt ändå.



Känslan är bra när jag springer längs den kuperade banan, inte överdrivet kuperat men än då ständigt upp & ned. Kanske benen ändå lärt sig något efter säsongens alla lopp, för det här går bra. Passade på att stanna och ta några foton som givetvis inte ger rättvisa men som ändå ger en indikation på hur härligt det är att springa efter  detta spår där stundtals Östersund och Storsjön visar sig blygt mellan träden.





En öde stadion


På väg hem efter löpturen passeras denna fina byggnad. Magnifikt!

Efter avslutat pass belönar jag tillsammans med en kollega oss med en fantastisk middag bestående av Reninnerfilé på Dalwhinnies, middagen sköljdes givetvis ned med öl från Jämtlands bryggeri. Väl förtjänt, om jag själv får säga. Enligt Tripadvisor är Dalwhinnies tillsammans med Jazzköket de bästa restaurangerna i Östersund. Jag har inget att invända på det omdömet. Grymt god mat och fantastisk service.


söndag 18 oktober 2015

Ultra-trail efter Hälsingeleden

Slut på säsongen och inga direkta mål i sikte, då är det hög tid för en ultrallöpning tillsammans med Daniel igen. Eftersom vi redan avverkat större delen av Gästrikeleden ger vi oss på att testa Hälsingeleden.

Jag cyklade sträckan Lingbo-Galven för ett par år sedan vilket visade sig vara aningen för tekniskt för att falla mig i smaken. Däremot att springa leden låter som en perfekt lördagsunderhållning. Som vanlig lägger vi ut aktiviteten på Facebook för att samla alla ultra-trail intresserade i länet för en skön löpning. Den här gången visade det sig att vi blev totalt två stycken; Jag själv och Daniel.

Inbjudan som inte väckte något större intresse

Vår utgångspunkt är att följa leden där den startar vid Lingbo fram till Bollnäs. Vid Lingbo är planen att lämna en bil och sedan hitta ett tåg tillbaka från Bollnäs efter lyckad löpning. Sträckan uppskattas till dryga 4 mil. Nu visade det sig vara närmare 55kilometer och tågförbindelsernba var inte klockrena så färdplaneraren Daniel gjorde snabbt en ny rutt där vi istället lämnar bilen i Kilafors och tar bussen till Bollnäs. Med utgångspunkt Bollnäs springer vi tillbaka till Kilafors för att sedan åka bilen tillbaka mot Gävle igen. Enligt Daniel ska den nya sträckan vara 45 kilometer, något som faktiskt visade sig stämma.

Sagt och gjort! Avfärd 08:00 från Gävle mot Kilafors, vi hinner lagom byta om för att hoppa på bussen 09:07 mot Bollnäs och så är vi igång. Efter tips från busschauffören hoppar vi av strax före Bollnäs och får en kortare kortare väg till själva leden.

Första sträckan följer vi en nedlagd järnväg

Morgonen är klar, solig och kall. Åtminstone upplevs det kallt med -1 grad eftersom vi ännu inte haft så många frostnätter. Finns säkert tid att vänja sig vid kyla under den annalkande vintern, men nu njuter vi av frostiga stigar och vackra vyer med en lågt hängande senhöstsol som kämpar för att nå fram till marken.

Vi har förberett oss genom att hämta och skrivit ut kartor över Hälsingeleden. Kartorna fann vi på webbplatsen http://www.sporthallen.nu vilket förhoppningsvis ska göra oss mindre beroende av väl markerade leder. Våra erfarenheter av löpning efter Gästrikeleden har lärt oss att ledmarkeringarna stundtals lyser med sin frånvaro. Den första delen av leden går efter en mindre väg och redan efter 4kilometer utsätts vi för ett test.

Kartan visar att vi ska följa vägen och ledmarkeringen visar in i skogen. Vi har båda gjort lumpen och tillämpar; Om kartan och verkligheten inte stämmer överens, då är det kartan som gäller. Vi följer m.a.o. landsvägen vilket visar sig vara ett korrekt beslut då vi en kilometer längre återigen möter leden, förhoppningsvis även på rätt plats.
Så här sträckte sig vår löptur efter Hälsingeleden mellan Bollnäs-Kilafors

Höjdprofilen över Hälsingeleden, sträckan Bollnäs Kilafors
Nu börjar den roliga löpningen på riktigt...
Stilstudie med Daniel



Riktigt skönt och vackert att springa i skogarna på senhösten

Löpningen följer i början  fina lättsprugna stigar vilka senare under löpningen byts ut mot ganska teknisk traillöpning efter mindre steniga stigar. Hälsingeskogarna bjuder på vackert landskap där dalarna böljar fram och med senhöstsolen som tränger sig igenom träden njuter vi oss fram småpratande och med pigga ben.

Efter en stunds löpning blir stigarna mindre och mer tekniska, tempot faller som en kombination av steniga stigar, ben som börjar bli trötta men framförallt av att nu börjar navigeringsövningarna. Vis av erfarenhet har vi kalkylerat med med felnavigeringar och det är tur. Stundtals tappar vi markeringarna och Daniel får med hjälp av de nedladdade kartorna i telefonen hitta oss tillbaka till leden.



Åt vilket håll ska vi springa?


Den första isen börjar få fäste i mindre vattensamlingar
Hälsinglands skogar är fulla av vilt även om vi inte kom i direkt kontakt med några djur låg det färsk björnspillning efter stigen. Som tur är verkade spillningen bestå av blåbär och lingon snarare än rester av funktionskläder från löpare. Kanske björnarna gömt sig så här i älgjaktstider. Vi träffade förresten en jägare på vägen och berättade att vi sett färska älgspår något som vi var ensamma om fick vi höra då jaktlyckan var sådär. Strax efter small det dock inte långt ifrån så den älgen fick nog möta sitt öde.


Här skonades en ensam björk på hygget


Vissa broar ser bara så ensam och övergivna ut när de förfaller




Bättre begagnad villa säljes, Full av möjligheter, visst renoveringsbehov


Som sagt; Stundtals var stigaran obefintliga


Hälsingland bjuder på så många vackra vyer där åarna flyter fram i det böljande landskapet


Frosten låg fint på backen

Ett av målen för färden var att springa upp til Kölberget för att där njuta av utsikten. Dessvärre började både jag och Daniel få hemlängtan och att göra en omväg på 7 kilometer för nå Kölberget var svår att motivera. Vi beslöt att dagens mål är uppfyllt och Kölberget får upptäckas då nästa tillfälle till ultralöpning efter Hälsingeleden.

Dagen närmar sig sitt slut, vi springer båda med trötta ben. Det sliter att springa på steniga stigar i det kuperade landskapet och vi känner oss mätta på löpning. När silhuetten av Kilafors visar sig ökar vi både farten som per automatik och vi kan äntligen få sätta oss ned och njuta efter en hård dags arbete.

Hälsingeleden kommer dock få en ny chans i vår då vi tänker springa den 51 kilometer långa sträckan mellan Bollnäs och Harsa.

En härlig tur, men visst var det skönt att se stationshuset i Kilafors där bilen väntade efter 45 kilometers löpning


En av stugorna har placerat ut en vaktpost. Antagligen skyddar den mot Näcken som med säkerhet bor i Hälsingland