söndag 22 mars 2015

Tid för lopp och influensa, ingen perfekt kombination...

Två veckor kvar till Dead Sea Ultra 50 km och jag ligger hemma i influensa. En influensa som gör att jag inte tar mig mer än knappt en meter från sängen och lever i en fruktansvärd misär. Ja jag vet, antagligen är det aningen förstärkt av  "Man-flu" syndromet men faktum är att jag inte varit så här sänkt på jag vet inte hur länge. I den situationen då man borde få all service i världen då är frun borta på en inplanerad tjej-weekend. Möjligheten att få sympati och någon att beklaga sig för är därmed borta. Dessutom låter hon meddela att det måste finnas en mening med att hon slipper vara hemma och höra på mitt lidande, eller gnäll som hon kallade det. Hårt liv att vara man...

Vyn från sjuksängen.
Det är rätt märkligt ändå när man befinner sig i ekorrhjulet med arbete, träning, fritid och sömn så finns det så mycket planer och ideér som känns viktiga. När man sedan blir sjuk har man bara en önskan; Att bli frisk!

Jag ligger kvar i sängen och tittar på snön som vräker ned utanför. Så var det med den våren, elände elände...

Vad gör man då när dagarna spenderas i sängen istället för att slipa på formen för det kommande ultra-loppet? Panik kanske! Stressad av att inte hinna komma i form?'

Nja, kanske inte. Det är nu det behövs kloka ord som;

- Det du inte kan påverka, ska du heller inte stressa upp dig för

För det är tyvärr bara att gilla läget.

För några år sedan spenderade vi en längre semester i Thailand.Eftersom strandlivet tråkar ut mig, bestämde jag mig för att prova på livet som munk. Det finns faktiskt möjlighet att få leva som en munk, eller rättare sagt munknovis om munkarna har plats och tid att låta dig stanna. Eftersom buddism intresserar mig så tog jag kontakt med ett tempel med frågan om de har tid att låta en Svenne bo hos dem i några dagar. Som tur var fanns en annan munknovis som kunde några ord engelska som lovade munkarna att instruera mig om livet som munk så att jag inte skulle bli ett allt för stort hinder. Dagarna på templet förflöt med fasta rutiner.

  • Väckning 03:00, skönt att resa sig upp från den tunna bambufilten på marmorgolvet
  • 03:30 till 05:00 Meditation
  • 05:00 till 06:30 Bön
  • Allmoserunda, där vi munknoviser gick bakom munkarna och bar de gåvor som vi fick av ortsbefolkningen. Tillsammans vandrade vi barfota efter gatorna i Ban Phe och samlade mat till de övriga på templet. Fantastisk erfarenhet!
  • 09:30 Dagens enda mål mat. Resten av dagen var det endast tillåtet att dricka vatten eller te. Konstigt nog var jag aldrig hungrig.
  • 11:00 tid för sig själv samt att sopa tempelgårdens alla gångar
  • 18:00 Bön och meditation fram till 22:30
  • Sovdags
Dagarna var lärorika. Det jag framförallt lärde mig efter några dagar som munknovis var att acceptera den situation jag befinner mig i just nu (nuet) och inte stressa för att hinna att göra saker som egentligen är helt betydelselösa. T.ex. Varför skynda sig att göra något klart för att undvika att missa ett tv-program eller vila i soffan. Helt onödigt, lär dig istället njuta där du är och med det du gör.
Tänk; Nu klipper jag gräset och det tar den tid det tar. Eller som nu, jag är sjuk och det tar den tid det tar att bli frisk; Tid som jag faktiskt har.

Meditation och bön var vad som gällde på morgnar och kvällar. Dagarna på templet spenderades till stor del med att sopa tempelgården och att göra enklare sysslor där du kan koppla loss tankarna och helt enkelt bara gå in i dig själv.

Just det här meditativa tillståndet under enkla sysselsättningar som lärdes ut  på templet försöker jag framkalla under crawl, cykling och löpning. Det är också en av anledningar till att jag aldrig använder musik under löpning. Jag får inte ut samma känsla av att ha något som gör att jag inte kliver ur alla tankar och bara blir ett med löpningen.

Så får jag även göra under den här övergående sjukperioden, gilla läget. Hur mycket påverkar 1½ veckas vila egentligen? Kanske det till och med är bra med vila för kroppen, det är åtminstone förhoppningen.

Ok, den här influensan kom aningen olägligt med tanke på att jag jag har ett lopp om två veckor, det kan jag villigt erkänna. Det är bara att inse att det kommer ta lite tid att bli frisk. Men tid är faktiskt något jag har.

Bara att vända på resonemanget från att det tar tid till att jag har tid. Även munkar blir sjuka, och friska igen...



Det blev en hel del löv i den långa trappan  som sopades varje dag.

Ok, lite spex får man väl göra även som munk!



Kanske det här inlägget lät seriöst och som att jag har en plan att hantera sjukdom. Ber om ursäkt för det. Om någon letar smärtlinring under sjukdom sä är det undertecknad

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar