Dead Sea Ultra Marathon - Race report från Jordanien

Klockan slår 03:17 då klockan ringer elakt; Jag vaknar upp, småfryser lite grann samtidigt som tankarna vandrar; Varför anmäler jag mig till såna här event? Jag är morgontrött och gillar inte ens att springa på morgnar. Instruktionerna från tävlingsledningen var dock glasklar; Om ni inte är på plats på Gathering point 04:30  är det risk att ni missar bussen till starten. Oj, det lät allvarligt. Eftersom David och jag inte har en susning hur säkert det är att man får tag på en taxi i Amman så tidigt på morgonen. Efetersom det dessutom finns en osäkerhet att taxichauffören ens hittar till starten så vill vi ha en viss tidsmarginal tillgodo. Startskottet går inte förrän klockan 06:00 men "better safe than sorrow".

Dagen före "Sugar rush" med Karabeej Halab, yummi!

Sagt och gjort. Kläderna ligger prydligt uppradade för att vi i sömnruset inte ska glömma något, det ska vara enkelt halv fyra på morgonen om det ska fungera. Frukosten på hotellet är förstås stängd så vi har laddat kylskåpet med några yoghurts, banan och en Snickers. Det blir ingen fet marathonfrukost inför det
här loppet. Vi har i alla fall med chiafrön hemifrån så frukosten drygas ut med en varsin chiadrink. Det borde göra susen. Förberedelserna går snabbt och 03:55 är vi färdigklädda och går ut för att söka en taxi. Letande tar drygt 2 sekunder då vi bara behöver ta ett steg ut på trottaren då en taxi passerar som vi vinkar in. Pust! Det börjar bra och från hotellet har vi fått adressen på Arabiska så chauffören har koll på läget och tar oss till starten på mindre än 30 minuter. Vilket flyt man kan ha tänker vi.

Men ibland kan allt gå för bra. Vi verkar ha kommit rätt för alla runt i kring området King Hussens Park har Runjordans logga på jackorna, bra! Vi ser dock inga andra löpare och när vi frågar en av RunJordans funktionärerna efter vägen till vår buss tittar han bara förundrat på oss. Men ni ska inte samlas här, ni ska vara på startplatsen vid the 8th circle! Förvirring???? Näh där har du nog fel tycker vi,  tävlingsledningen var extremt tydlig att vi ska samlas här. Ytterligare förvirring och vi får veta att vi absolut är på fel plats och att de bussar som står här minsann inte ska köra några tävlanden.


Tyckte väl att det gick för bra i början. Efter en stund börjar fler löpare strömma till oss och alla har fått samma besked. Ni ska samlas... Jaja; Ok, lite av charmen med en haltande organisation, men hur gör vi nu? Gruppen med löpare som ansluter till oss växer och som tur är finns där en Jordansk tjej som kan Arabiska och styr upp situationen. Skönt tänker vi för andra gången inom samma timme. Arrangörerna lovar till sist att låta en buss köra oss till startplatsen i god tid. Men tiden rinner iväg och bussen står stilla. Det kanske är en Jordansk "God tid" som avses, bara att hoppas att startskottet även lyder efter den tideräkningen. Klockan 05:40 börjar i vilket fall bussen rulla och med lite tur kommer vi ha 10 minuter på oss att byta om, lämna kläderna till transportbilen samt gå på toaletten, tur man inte är lättstressad.

Ingen annan i bussen verkar heller vara stressad så vi passar på att lära känna varandra, prata lite marathonlopperfarenheter, förväntningar på det här loppet och ha trevligt innan start. Men kommer vi hinna fram till start?

Just innan start bild. Någon uppvärmning hanns inte med. Ja just ja, vi har ändå 50 km på att bli varm. Nemas problemas

Loppet

Väl framme vid starten

Vi stiger ur bussen 10 minuter före start, rekar läget och ser direkt bag-dropen, toaletter med tillhörande kö. Prioriterar toaletten före bag-drop och äter en banan och inhalerar lite astmamedicin, köandet tar 5 minuter snabbt till bag-dropen och sedan fram i startlinjen. Vi letar oss fram till bland de trettio främre löparna, självförtroendet är det inget fel på. Några snabba selfies och vi hör att det är en minut kvar till start. Bred marginal måste man säga.

5, 4, 3, 2, 1 PANG! Då är det dags. Vår plan är att ta det lugnt åtminstone de första 10 kilometrarna, dels för att de är en del uppförslöpning samt förstås att både David och jag har en tendens att springa fortare än vår kapacitet. 5 minuters tempo är därför vårt mål att hålla och sedan efter 10 km känna efter hur kroppen svarat och öka om det känns bra.

Hör och häpna, när startskottet går så håller både David och jag oss till planen, lugnt 5 minuters tempo och småprat sådär på morgonkvisten. Eftersom vi redan har varit uppe i två och en halv timme så gör sig heller inte morgonsegheten sig påmind. Allt går helt enkelt bra. Ja förutom att jag börjar bli pinknödig förstås, vilket också visar sig vara Davids stora problem. Vi får stanna omvartannat som om vi är hundar på hundpromenad. Helt otroligt! de första 25 kilometrarna får vi göra halt säkert 4 ggr. för lite revirpinkande. Nåväl det kunde varit värre.

Bansträckning med höjdprofil Dead Sea Ultra Marathon

Efter 9 kilometrar passerar vi Harley Davison affären och som vi har förstått det så är det färdigt med uppförslöpning nu. Resten av banan är antingen platt eller utförslöpning. Låter lätt som en plätt och vi ökar tempot till 4:20min/km. Vad ska kunna stoppa oss med sådana förutsättningar?

Nu börjar det gå utför, utför följt av ytterligare  utför igen efter nästa krök. Vi ska springa från startens 800möh till målet 400 under havsnivå. Låter enkelt men vi börjar märka efter tre mils löpning att benen tar stryk av nedförslöpning och även om det fortfarande går svagt utför så har tempot saktat ned till en bit över 4:30 och det börjar bli tufft att hålla i den farten med. David gör ett kort stopp vid 35 kilometrar och nu missar vi varandra för första gången under tävlingen.

42 ,2 kilometer och marathonpassering, klockan står på 3:15; Tackar för det! Min näst bästa marathontid någonsin, ska det bli en målgång under 3:50?

Tre kilometer senare kommer svaret på den frågan, för samtidigt som Döda Havet visar sig första gången rinner kraften snabbt ur min kropp, strax efter energidroppet kommer en vätskestation och jag tar en halvliters flaska med vatten och tömmer den snabbt samtidigt som jag går 50 meter för första gången. Ska det bli soppatorsk (igen)? Vi åt frukost för fem timmar sedan; Två ynkliga barnyoghurts och två bananer tillsammans med en juice var vad vi hittade. Är det nu straffet kommer för frukostnonchalansen? Kanske inte ändå, jag drack åtminstone ett glas chiafrön blandad med vatten, jag tror ju att chiafrön är lite "magic" så nog borde energin räcka intalar jag mig själv. Nu har temperaturen stigit markant och ligger runt 30 grader med stekande sol på molnfri himmel. Jajaja... Vi har ju klagat på kyla och mörker i snart ett halvår så värmen borde väl ändå vara en fördel.

Se nedan film från loppet, visas inte filmen 

kan den ses härifrån Youtube, Dead Sea Ultra

Positiva tankar nu, att ge vika är inget alternativ. De sista 5 kilometrarna är en kamp för att springa snabbare än 5 min/km, men det är tufft. Det vill säga det är tungt fram till de sista 500 metrarna vid målet. Så där ja! Där kom energireserven som legat gömd, för nu ökas farten utan någon som helst ansträngning. Kroppen fylls av den underbara glädjen att där framme, bara om en kort stund kan benen sluta springa och istället stå stilla. Inte springa en meter till och dessutom bli serverad delikatesser och få en medalj runt halsen.

Katchiiing!! 4 min/km tempo, benen bär som om det vore första kilometern och det är bara att låta dem springa på. Hade i och för sig tänkt filma målgången men är alldeles för glad så på filmen blir det endast lite glada tillrop och en blå himmel. Vad gör väl det? Där framme väntar vilan.

Målgång! Tiden 3:56:39, personbästa på 50 km men sånt spelar egentligen ingen roll nu. Jag vill bara stå stilla.

Nu är allt bara underbart! Medaljen hängs runt halsen, i varsin hand fås lite dryck och en yoghurt, där borta finns lite frukt och bredvid finns även skugga. Nu ska här njutas. Fler löpare, alla från olika nationaliteter ansluter och nu börjar efter-loppet analysen, det så viktiga eftersnacket. Vad kunde gjorts bättre? När dippade du? .Ja så fortsätter snacket vidare... After Marathon chill bland likasinnade är inte dumt.

Här är Resultatlistan Dead Sea Ultra 50km 

Jag får ett SMS av Jamie som gratulerar och meddelar att det är bara vi två i Världen som gjort både det högsta marathonloppet i världen och det lägsta. Man får leta meriter där det finns. Men förstås lite kul är det :-)

Men David och jag kan inte vila för länge. Vi måste förstås bada i Döda Havet innan vi ansluter till prisutdelning och efterfesten vilken till och med Prins Ali ansluter till. Får förstås inte missas.

Bättre än så här blir det inte

Välförtjänt medalj

Bad i Döda havet

Nu kanske ni tänker, vilken lyx att få ligga och flyta i ett badvatten laddat med 33% salthalt som ger superflytkraft. Måste ju vara rena medicinen för spända ultraben. Visst så borde det vara... Nu tänker säkert ni andra som har sprungit en mara eller sträckor däröver; Men brukar det inte bli vissa partier på kroppen som är alldeles skinnflådda och som borde svida så in i bombens om man hoppar i ett saltkar? Jag kan utan att gå in på närmare detaljer bekräfta att just så var det.

- AJ!! Det känns som det brinner i kroppen när jag lägger mig i vattnet. 

Men är man i Döda havet då ska det ta mig tusan flytas på vattnet. Jag försöker uthärda svedan och se oberörd ut när en annan turist från Irak pratar glatt med mig om det härliga med att ligga och flyta. Visst, visst underbart. Bara att gilla läget och svälja skriket, efter några minuter går svedan säkert över i någon form av normaltillstånd. Dessutom småler jag diskret i mitt inre när jag ser David stå vid strandkanten och stoppa ned sina blodiga ultra-fötter. Elakt kanske men visst känns det lite bättre när man vet att någon har det värre, ber om ursäkt för det David...

Det tar några minuter innan vi kan njuta av att ligga och flyta, men visst är det en skön känsla för marathonkroppen. Som att upphäva tyngdlagen eller att sätta sig in en fåtölj som omsluter sig runt hela din kropp utan att det ens känns.

Här ligger jag och flyter

Tur för David att fötterna åker upp. Blodiga ultrafötter och saltkar är en dålig kombination

Nöjda ultralöpare 11:e och 13:e plats blev slutresultatet. Inte dåligt!

 Efter Marathon

Sa jag att organisationen var lite si och så när det gäller information?  I vilket fall så lyckas vi hitta ett sätt att komma tillbaka till Amman genom att några funktionärer tar oss med i deras buss. Ja vad ska man säga? Jordanierna imponerar i sin gästfrihet om och om igen.

Väl tillbaka i Amman bestämmer vi att trötta slitna kroppar behöver först och främst ett Turkiskt bad, massage och sedan ett ställe som serverar öl. Så avslutas en lång dag med spa följt av god mat och öl efter Rainbow Street.

Vill du själv springa Dead Sea Ultra? Vi kan båda rekommendera loppet. Vi upplevde Jordanien som  ett väldigt trevligt ställe att besöka och njöt av vänliga människor och gästfrihet. Här hittar du mer om loppet, http://deadsea.runjordan.com. Bara att kryssa i tävlingskalendern för 2016. Har du frågor? Posta bara en kommentar här så kan vi ge tips om boende och bra att kunna saker om Amman. Jag ska även fylla på mer info i min tidigare bloggpost om våra dagar som turist i Amman, Petra och Wadi Rum.

Ja det blev en lång Race report men det var ju faktiskt en Ultra, för egen del blir nästa lopp ett 10 km lopp i London i maj följt av Stockholm marathon, så nu gäller det att bli snabb i benen igen. Tillbaka till träning med andra ord. Vi hörs!

Chicken wings alá Jordanien

Glass i stora lass är man också värd en kväll efter en Ultra.

Dagen efter marathon var det dags att ge sig ut i öknen. En bränd
hjässa krävde beduin huvudprydnad

På besök i Petra, Imponerande!